Nere i Prostböle möttes den vita älgen av en pojke som hette Samuel. Han hade rustat sig med svärd och en rustning lika blank som Hällsjön.
Vad bra att du är här, sa älgen. Vi måste skynda oss att samla ihop byborna. Vi har inte mycket tid. ÅreGeten, alla människor och båtarna med skräp lägger snart till vid stranden, då måste vi vara redo.

De gav sig av genom Alsenbygden och folk gick man ur huse, män, kvinnor och barn. För att hjälpa till att skydda Hällberget från inkräktarna. HällberGeten hade träffat på Knut i Kaxås, han var rustad med påk och sköld. Knut och HällberGeten sprang genom Offerdalsbygden och uppmanade alla att följa med ut i strid. Även i Offerdalsbygden slöt folk upp och upp från toppen kunde man på båda sidor om Hällberget se en ringande orm av människor som stretade mot toppen. När de alla var samlade på toppen hade himlen börjat mörkna och ett dovt muller hördes. Det verkade bli åska. HällberGeten samlade folkmassan runt sig och knackade med klöven i berget.

Det är jag som ska leda er i striden, ropade geten för att överrösta åskan som nu var över dom.

Jag ska leda... fortsatte geten men blev bryskt avbruten av en hög knall och en blixt som slog ner i berget så att det skakade. Geten tappade balansen och föll så illa att den blev medvetslös. De andra rusade fram och försökte väcka geten, men den förblev medvetslös.
Vad skulle de nu göra? Vem skulle nu leda dem i strid.
De har gått i land, skrek plötligt en pojke och pekade mot stranden.
Utan geten var de chanslösa, ingen annan kunde leda striden lika bra som geten. Alla började misströsta och några började gråta. De skulle förlora utan någon som ledde de i staden.
Plötsligt drog en dimma in över berget och ur dimman kom en kvinna i vit klänning som böljade då hon gick.

Hennes ljusa hår bar en krans av björklöv i renaste guld och i handen glimrade ett svärd.
-Jag är här nu, jag ska hjälpa er!
-Hur vet du att vi behöver hjälp och vem är du? Frågade Älgen.

-Hällberget berättade det för mig. Jag är Hällga, Hällbergets skyddshelgon och jag ska leda er i striden. Jag har bott här på berget i 200 000 år och jag känner till varje sten och skreva och vet vart vi bäst sätter upp barrikader och lägger oss i bakhåll. Hällga såg på människorna runt sig, höjde svärdet och ropade:

-För Hällberget!!
Och på hennes order började människorna röra sig ner mot foten av berget där båtarna låg förtöjda. De kände en styrka och ett mod i sig de aldrig förut känt. Om någon skulle leda dom till seger så var det Hällga!