Resultat Hällrace 2023
OWLs Företagsklass på Hällrace 2023
Officiella Resultat Holy Race 2021
Utomhusbio med Sagan på Hembygdsgården - Förbered dig för sista kapitlet!
Under fredagen arrangeras en helkvälls utomhusbio på Hembygdsgården i Ede. Sista kapitlet av Sagan om Hällberget har en ärofylld roll som förfilm innan kvällens storfilm Varg börjar visas runt klockan 21.
Förbered dig inför sista kapitlet genom att läsa sammanfattningen av Sagan om Hällbergets sex första kapitel nedan.
Förbered dig inför utomhusbio där det sista kapitlet visas genom att läsa de sex första kapitlen av Sagan om Hällberget.
Kapitel 7 - Sagan om Hällberget
Hällga drog sig undan i en av bergets grottor och Hällbergets vänner applåderade högljutt när deras ledarget kom gående. Skulle det bli strid trots allt ? Nej, geten hade fått sig en nyttig smäll åt huvudet och tänkt till. Att Fly eller Fäkta var ingen hållbar lösning på sikt vid hot. Åregeten var knappast bortskrämd eller besegrad, snarare uppretad och kränkt. Ett nytt anfall var att vänta, men när och kanske kom hon med förstärkning?
Nu var goda råd dyra! Geten bräkte ut en getkauk tillägnad Vita Älgen som inte synts till på ett tag. Nu behövdes hon vid Getens sida då de blev så mycket starkare tillsammans. Strax glidlandade Älgen bredvid Geten och rapporterade att ryktet att hären var oskadad ( typisk desinformation i krigstider ) inte var sann. Åreskutan hade blivit sönderbruten av vildkattens vind som faktiskt blev en storm och Årehären låg nu utslagen vid stranden. Ingen Åreget hade synts till.
Älgen och Geten såg varandra djupt i ögonen, nickade i samförstånd och visste vad som måste göras. Här behövdes Försoning och inte fortsatt kamp och hämnd. Vita Älgen tog några långa språng och fällde ut sina magiska vida vingar . Här skulle planeras för fredliga förhandlingar men först ett försonande gille och inget gille gillas utan mat, dryck, musik, dans och skrönor. Älgen vet var hon kan hämta delikatesser till gillet från bygdens mathantverkare.
Hällberggeten styrde snabbt upp arbetet med att tillverka fyra stora flottar. Hällbergsvännerna var många och hade med sig tillhyggen i händelse av närkamp och fick nu oblodig användning för sina motorsågar, yxor, knivar och rep. Efter bara några timmars skickligt hantverksarbete var flottarna utrustade med segel av linneväv från Storgården i Åflo, lastade med alla Hällbergsvänner , utan vapen men med åror för säkerhets skull. Alltid ha en plan B redo!
Medvind till all lycka och snart såg de att Älgens spaning var sann. De flesta av Årehärens folk låg utmattade, efter en till synes brutal kamp för att ta sig in till land med hjälp av träbitar från den krossade skutan. Några kröp, några satt med huvudet i händerna, ojande. En annan klamrade sig alltjämt chockad fast vid en bit av masten. Men var fanns Åregeten? Skadad? Deserterad eller gömd av rädsla och skam? Hällberggeten utstötte en skarp kauk till lystring men sänkte sen röstläget till ett lugnande basläge. Nu gällde det att hitta rätta ordvalet och ta sig in bakom Åregetens försvarsmekanismer.
”Hör nu på, Åregeten!! Rövare fanns här i Hällbergets grottor en gång i tiden men bovar och banditer har vi inte haft besvär med här i trakten förrän ni dyker upp. Vi har länge hört rykten om och anat er avundsjuka men låtit det bero. Men detta tilltag mot en fredlig bygd kan vi inte tolerera. Både du och jag är uråldriga, erfarna och ska vara förebilder för nya generationer. Har du dålig matsmältning, åldersnoja, kärleksbekymmer eller är du kanske till och med trött på slitage, skräp, slarv, slöseri och storskaligheten där i Åre? Varför detta aggressiva utspel? Har Rut i Skut gått i ”hamn” och tagit dig i besittning? Det skulle inte förvåna mig för jag såg slangbellan i din hand när ni kom seglande. Det har inte varit några strider mellan bergsjättar sen Rut i Skut och Jätt i Spjätt sköt sten på varann med slangbella, tills Spjätt föll döden ner och raklång på rygg. Kvar idag syns bara hans näsa - och det är Suljätten. Så vad tror du dina stenåldersfasoner kan leda till annat än elände med denna överilade attack? Lyssnar du Åregeten - alias Rut i Skut , visst har jag rätt? Hallå! I am talking to you ! Du har varit rätt ensam eller hur, sen du stenade ihjäl din ungdomskärlek Spjätt pga kort stubin, avundsjuka och sårat ego. Han kastade ju också ögon mot Offerdal och dess sinnligt formade förkastningsbranter. Du hade behövt lite terapi för att förlänga din stubin men det var ju tyvärr inte uppfunnet på den tiden....Men seså kliv fram nu, så ska du få en chans att behålla din heder och så förhandlar vi fram ett win win för oss båda”.
Och se där, en haltande Åreget kommer fram bakom ett stenblock med hängande huvud och hulkande läten. Hon nickar och skakar på huvudet om vart annat och visar med all tydlighet att Hällberggeten talat rätt och nått in till hennes hjärta och de oläkta såren från ungdomstiden.
-”Nej, nu är det dags att se framåt. Jag hör att Vita Älgen blåser i krumhornet och kallar till gille, sen ska vi förhandla”.
Då börjar både Årefolket och Hällbergsvännerna att avvaktande röra sig från stranden mot hembygdsgårdens tun, som faktiskt känns som den mest trygga och neutrala platsen, lämplig för försoning.
På håll hörs märkliga, vemodiga toner från ett stränginstrument som slår an känsliga, varma strängar i själen hos alla som nu känner djup tacksamhet att faran och hotet om en blodig kamp är över. Snart ser alla var musiken kommer ifrån. Vid skutans roder som sköljts in i ett alsnår, sitter en naken man fastsnurrad av sjögräs och spelar en trolsk polska. Jaså, var det bara Näcken som hamnat lite fel. Men vilken tur i oturen! Ett bra gille behöver i sanning en god spelman. Bara han nu kan hålla sig i skinnet och inte spela folk i trans. Då kan ju förhandlingarna gå helt i stöpet eller upp i rök. Näcken kommer nog närmre med sin musik när han känner doften av mat och dryck.
Snabbt har Älgen med nyfunna vänner dukat upp ett urval av bygdens delikatesser på ett stort långbord medans Geten med nyfunna vänner serverar procenthaltig honungsmjöd från anonym biodlare i västra Offerdal. Alla dricker ivrigt och förnöjt hummande, särskilt Årefolket som nu vågar slappna av efter den skräckfyllda båtfärden som nyss timat.
Hällberggeten och Åregeten bildar varsin kö med sitt folk och Vita Älgen utbringar en skål till gillets ära med önskan om smakligt spis och efterföljande lyckade förhandlingar och överenskommelser.
Därefter försåg sig alla i tur och ordning med suovas frå Jovnevaerie sameby, spitjjefläske frå Ääng, mjukbrö frå Kaxa , riktut lagre n ́gätost aglömt heri n ́källar i Kålberget, smöre och tjuckmjälka frå Kittelberge, kälvstäka frå Sveom, peran frå Kälom, kolbullan frå Rönnöfors, pizza frå Tullerås ́n, thaimat frå Åflo, röra frå Lännön, e tjog ta olik krussorta frå Tångeråsa, Ääng och änner byalag, laussnus ́n frå Riis och mötje, mötje mär gosaker. Mitt på långbordet stod en stor urgröpt vril full av mogna blåbär , hallon, hjortron omflutna av grädde och som kröntes av det sällsynta, vita Hällbäret. Gillet artade sig på bästa sätt, alla åt och drack, beblandade sig och berättade historier, skrattade, dunkade varann i ryggen, skålade, skrålade, sjöng, vänslades i buskagen. Några dansade bakmes till Näckens polskor som nu förstärkts av Hoven Droven som lyckats få nys om ett riktigt unikt jam i Ede och snabbt höjde pulsen hos polskorna och dansarna.
Bra läge att ostört börja förhandlingarna när gillet var på topp. Hällberggeten tog med sig den fortsatt spaka Åregeten till samekåtan där en inbjudande eld brann, de satte sig mittemot varandra på varsitt mjukaste renskinn. De laddade med en dubbel pris lössnus, brokskitsaft importerad från Vallrun och Hällberggeten frågade inkännande:
”Berätta nu ärligt hur ni har det i Åre”.
Så småningom lägrade sig lugnet över festplatsen och Årefolket syntes ta in utsikten ner mot sjön och dess omgivningar för första gången. Så annorlunda detta milda, grönskande jordbrukslandskap var mot det vilda, karga landskap som skådades från skuttoppen, det här var balsam för själen. Några av Hällbergsvännerna såg att Åreborna blev betagna och började sjunga på Jämtlandssången ...”nyland som prunkar fulla av bröllopsblomstersprakt”... Näcken och Hoven tog vid och spelade den vackra, sirliga Årepolskan som alla kände igen, många nynnade med och en del hade tårfyllda ögon av friden som tog plats i kropp och själ och lade sig över tunet och folket.
I det skedet kom Åregeten och Hällberggeten sakta men säkert vandrande fram mot sitt folk som för tillfället satt lite hoven, droven, huller om buller och småpratade och frågade ut varandra om livets allvar, nöjen, drömmar och framtidsplaner. ÅREGETEN började med att tacka för det fantastiska gillet och vänliga värdskapet och att Hällberggeten lyckats avstyra överilat missnöje från Åre och uppmana till sans och bondförnuft. Hon meddelade sitt folk att som bot och bättring skulle de efter en natts stärkande sömn och frukost på delikatessrester påbörja sin återfärd med en pilgrimsvandring till Åre, längs järnbruksleden som för länge sedan gick genom Offerdal över Åkroken, Bottnen, Sulviken, Kolåsen och Huså. Det skulle ge tid för eftertanke och rannsakan och väl hemma i Åre skulle de diskutera vidare hur de ville samarbeta kring Hällberget , Almåsa och andra platser i Offerdal med naturvärden och tillsammans med alla andra kultur - och servicebärare, entreprenörer, samhällsbyggare, företagare och innovatörer i bygden.
HÄLLBERGGETEN tackade även han för gillet och sa;
”Mina horn har krympt de senaste åren och jag känner mig, efter senaste dusten , gammal och utan GRIT och KASAM. Jag har försvarat Hällberget sen urminnes tider men allt har sin tid, ni vet. Nu är det nya, unga krafter som bygger nytt och jag ber er att lita på dem. Jag bevakar dem med värme och kärlek men om de gör övertramp på historien och naturen så kommer jag att bita ifrån så de lär sig ännu mer om respekt och hållbarhet.
Nu drar jag mig tillbaka till Västbyn där jag hittat en flock med mitt ursprung. Det är i sanning ett mirakel. Jag inser att jag tillhör en ätt av lappgetter från Vilhelmina och att mina gener behövs i Västbykolonin för att dubblera antalet utrotningshotade lappgetter.
Fortsättning av förhandlingarna litar jag på sköts av goda krafter verksamma här och nu. Krafter som känner bygdens historia och tar ut sin riktning utifrån den. Jag tackar för mig, tar farväl och önskar att min ande ska vila över er alla! Bygg vidare i de nätverk som redan finns och vid behov skapar ni nya nät.
En liten pojke i förskoleåldern drar i sin pappas hand och säger : ” Kom pappa, je vill att du ler me å gära näta, åså lägg mä dom i Hällsjön. Je vät att de finns storöringen der! De va e artut e kalas de henne. Män nu jett mä häm å savå.”
Snipp, snapp, snut och så var sagan slut !
Vad hände sedan med karaktärerna?
Längs Hällbergsleden har besökare fått lära känna fyra karaktärer i sommar. Karaktärerna skulle fungera som inspiration för deltagarna i Hällrace Handskrivet och har sedan figurerat flitigt i Sagan om Hällberget. Men vad hände med gänget efter Sagan om Hällberget?
Läs mer så får du se!
Skrivet av finalveckans vinnare Beret Bertilsdotter.
Det var bara HÄLLGA (Älvan) som såg allt som hände från sitt nya gömsle i fäbodstugan. Hon såg en farbror (ENSAMMA GUBBEN) med ICA kasse gå den asfalterade rundan varv på varv runt hembygdsgården. Hon såg att han log och ibland småskrattade och sa ” det är bra, så ska det va, heja er , det är nu det sker”. Om nu nån annan såg honom mitt i gillets brus så tänkte de troligen att han var på rymmen från Hällebo. Men Hällga visste att denna farbror oftast sågs i Kaxåsbygden och inte i Ede. Hon kände igen honom men kunde inte minnas hur eller var de mötts tidigare och varför det högg till i hjärtat. Han hade på sig en T-shirt med NAD i stor text på ryggen. Under stod det Norrländsk Aktivist De luxe. Hon undrade vad det stod för? Skämt eller allvar?
Det heliga helgonet Hällga. Illustration av Stella Sundin.
HÄLLGA, i sin egenskap av abdikerat skyddshelgon kände sig alltjämt stark och faktiskt starkt påverkad av mannen med NAD tröjan och ICA kassen. Kanske hade han COOP kasse sist de sågs? Samarbete och kooperation är ju så viktigt i glesbygd. Från sin utsiktspunkt på Almåsa berget hade hon sett vinsten av att KKKK (kapital , kollektiv, kulturarv och karaktär) drog mot samma mål. Själv drogs hon just nu till mannen med ICA kasse och visste att hon kunde göra nytta tillsammans med honom. Dags att visa färg och våga förändring!
Ensamma gubben. Illustration av Stella Sundin.
”- Hallå mannen ” sa Hällga nästa gång han passerade och han log och bjöd henne chevalereskt sin armkrok. Igenkännandet blev tydligt från bådas håll. Här skulle samarbete ske mot framtida utvecklingsmål!
VILDKATTEN var i sitt esse nu när Geten abdikerat från Hällbergsreviret. Hon såg framtiden an med spänning att fritt få göra busstreck mot besökare som inte skötte sig på Hällbergets topp och i Prostböle. Även se till att det kom nog mycket regn varje sommar för att säkerställa skörden av hjortron och blåbär och det sällsynta hällbäret vart 5:e år.
Vildkatten. Illustration av Stella Sundin.
VITA ÄLGEN sörjde sin förlust av daglig kontakt med Hällberggeten men då han var till åren kommen respekterade hon hans beslut att tillhöra en flock av sin egen sort de sista åren av sitt liv. Vita Älgen hade fått en ny självsäkerhet genom den senaste krisen och turbulensen med Åregetens hotfullhet. Hon visste att hon bidragit stort till Försoningsprocessen som påbörjats, genom att förutse och förbereda gillet som blev så omvälvande lyckat. Hon hade fått så mycket positiv feedback att hennes plan nu var att starta B&B på olika ställen i Offerdal.
Den Vita Älgen. Illustration av Stella Sundin.
Eftersom hon kunde flyga bränslefritt vid behov ( förutom att älga fram med långbenen ) gick det bra att konsulta / serva / vägleda lokala intressenter som hade en bryggstuga / listu ledig för hemestrare och utrikesturister. Helst ville hon börja i Tångeråsen / Gärde där hon hade stark kontakt med sina rötter tack vare norra Europas störta enskilda hällristning av en älgko i naturlig storlek. Hon kände en hittills oväckt och nyfödd längtan att hitta sin flock, en längtan som ibland upplevdes med sug och lätt kramp i magtrakten. Hon hade nyligen hört schamanen Curt Lofterud läsa magiska ord vid Gärderistningarna;
"Gigantisk älgko, skapade världen, urmoder gav stöd, i födelsens stund”. Schamanens ord och aura av uråldrig visdom gjorde att hon inte längre kände sig fel för att hon var albino. Sen den dagen affirmerade hon att det nånstans i älgriket Jämtland fanns en älgoxe med så mycket klokskap att han valde partner utifrån utstrålning och inte färg på håret. Så hon kände en inre trygghet och stark tillförsikt inför framtiden.
Detta har hänt - Sagan om Hällberget
Efter sex kapitel har detta hänt i Sagan om Hällberget. Var med och skriv det SISTA kapitlet.
Kapitel 1 & 2
HällberGeten föddes på Hällberget för länge sedan när berget bara var en liten kulle. Allt var frid och fröjd fram tills att en annan get, Åregeten, började bli irriterad på att besökarna på Åreskutan ofta föredrog Hällberget och dess utsikt. En dag samlade den besökare för att marschera till Hällberget för att där orsaka största möjliga skada på dess vackra natur. I kapitlet därpå stiftar HällberGeten bekantskap med den Vita Älgen.
Illustration av Stella Sundin.
Illustration av Stella Sundin.
Kapitel 3
Deras nyfunna vänskap kom lägligt eftersom älgen hade viktig information; en krigshär anförd av Åregeten var på väg mot Hällberget! Just som älgen och geten såg ut över Hällsjöns spegelblanka vattenyta briserade denna, och med ett dån uppenbarade sig ett skepp med Åregetens styrkor och den själv ståendes i fören.
Illustration av Stella Sundin.
Kapitel 4
Efter att ha konstaterat att Hällberget på de flesta ställen var svårt att belägra kom de fram till att snabbt börja barrikadera bergets stigar. Skeppet rörde sig som tur var mycket långsamt på grund av att det var så fullt så tungt lastat med människor och skräp.
Den Vita Älgen kom med en idé på vem som kunde hjälpa dem bygga dessa hinder. På Prostböle, en gammal fäbodvall inte långt från Hällberget, snickrade en pojke som hette Antonio. Han skulle kunna hjälpa dem att befästa stigarna upp! Samtidigt sprang HällberGeten mellan Offerdals- och Alsenbygden och kontaktade de två pojkar som på senaste tiden hade fått Hällberget att växa så mycket den sista tiden. De kunde hjälpa till att samla stora mängder människor som kunde försvara berget!
Illustration av Stella Sundin.
Kapitel 5
Från båda bygderna slöt befolkningen upp och tog sig till Hällbergstoppen för att försvara den just som ett oväder drog in, HällberGeten satte just igång med sitt brandtal till styrkorna när en blixt slog ned i berget och vår vän slogs medvetslös. Utan sin ledare stod Hällberget med sin styrkor uppgivna och nedslagna, men då steg genom dimman en kvinna i vit klänning och ett glimrande svärd fram. Hällbergets skyddshelgon Hällga som kände berget bättre än någon annan, höjde sitt svärd och utbrast: För Hällberget!
Med mod och styrka de aldrig tidigare känt rusade människorna ner mot Hällsjöns strand..
Illustration av Stella Sundin.
Kapitel 6
HällberGeten vaknar efter en stund ur medvetslösheten och ser till sin fasa att Hällga, som utgett sig för att vara Hällbergets skyddshelgon men i själva verket huserar på Almåsa, har tagit kommando över styrkorna. Då plötsligt sticker ett rött katthuvud fram och Vildkatten gör entré i sagan. Vildkatten besitter en förmåga att med svansen ändra väder och kastar därför iväg ett moln av dimma samt en vindpust ner mot Åregetens skepp. När de når land rusar de upp för en brant backe och skall just utropa seger när de märker att de råkat kliva av i Ede vid Offerdals kyrka. Åregeten tappar hoppet och ger upp.
Hällga och försvararna av Hällberget blir förvånade att ingen dyker upp men när dimman lättar och de ser vad som hänt utbryter ett vilt firande och Hällga passar på att smyga iväg innan hon blir avslöjad.
Illustration av Stella Sundin
Kapitel 7 - FINALKAPITEL
Detta kapitel är det Du som besökare som bestämmer över den här veckan, använd Dig gärna av karaktärerna som inspiration, samt veckans tema: Så var sagan slut..
Veckans pris:
Årskort hos Almåsa Alpin i Offerdal i samarbete med Svenska Kyrkan. Ta dig ut i Jämtlands natur!
Lotteripris under hela sommaren: En elscooter från Voi Scooters.
Kapitel 6 - Sagan om Hällberget
Hällga och folket sitter alldeles tysta och väntar på ÅreGeten och hans här. De är redo för kamp.
Under tiden vaknar HällberGeten ur medvetslösheten och hon märker direkt att nått är annorlunda. Det är kusligt tyst och hon ligger alldeles ensam i en skreva i Hällberget. Det sista hon minns var att de skulle kämpa mot Åregeten. Vart är alla? Hon har en fasansfull huvudvärk och som genom en dimma ser hon Hällga - hennes ärkefiende som leder de som älskar Hällberget mot en blodig kamp mot Åregeten.
Hällga bor nämligen inte alls på Hällberget utan på Almåsaberget. Hällga har precis som Åregeten varit avundsjuk på HällberGeten. Dock inte över utsikten utan för Hällbergets förmåga att locka folk till toppen under hela året. Till Almåsa kommer det bara folk på vintern. I HällberGetens frånvaro såg Hällga sin chans att bli vän allt samlat folk och locka dom till Almåsaberget mitt under sommaren. Kanske kunde hon få dem att hitta på aktiviteter tillsammans som lockade lika mycket folk till Almåsa sommartid som vintertid.
”HällberGeten är ju död”, tänkte Hällga och visste inte att hon bara var medvetslös.
HällberGeten reste sig upp på ostadiga ben och ruskar av sig framtidsbilden. Hon ser sig om efter ett sätt att ta sig upp ur skrevan. Lite längre upp ser hon en grotta och ur grottan sticker det ut en svans.
Illustration av Stella Sundin
”Hallå, hjälp”, skriker HällberGeten och ur grottan sticker det ut ett rött katthuvud. Det är Vildkatten som bor där och han är inte så förtjust i att prata med folk. Han hjälper HällberGeten upp och lyssnar fundersamt när HällberGeten berättar om Åregetens och Hällgas avundsjuka och på den blodiga kamp som hon sett i sin framtidsdröm.
Vildkatten har en förmåga att ändra väder med sin svans så han och HällberGeten bestämmer att skicka ner dimma till Hällbergets fot och en vindpust som gör att Åregetens båt blåser iväg till en annan strand och när de klivit av och gått uppför en brant backe ser de en kyrka, Ede kyrka. Åregeten känner sig lurad men är för trött för att göra nått åt det.
Hällga och Hällbergsälskarna blir brydda när Åregeten inte dyker upp och blir väldigt förvånad när Vildkatten och HällberGeten kommer emot dem. Hällga inser att hon kommer att bli avslöjad och smyger iväg.
Kapitel 5 - Sagan om Hällberget
Nere i Prostböle möttes den vita älgen av en pojke som hette Samuel. Han hade rustat sig med svärd och en rustning lika blank som Hällsjön.
Vad bra att du är här, sa älgen. Vi måste skynda oss att samla ihop byborna. Vi har inte mycket tid. ÅreGeten, alla människor och båtarna med skräp lägger snart till vid stranden, då måste vi vara redo.
De gav sig av genom Alsenbygden och folk gick man ur huse, män, kvinnor och barn. För att hjälpa till att skydda Hällberget från inkräktarna. HällberGeten hade träffat på Knut i Kaxås, han var rustad med påk och sköld. Knut och HällberGeten sprang genom Offerdalsbygden och uppmanade alla att följa med ut i strid. Även i Offerdalsbygden slöt folk upp och upp från toppen kunde man på båda sidor om Hällberget se en ringande orm av människor som stretade mot toppen. När de alla var samlade på toppen hade himlen börjat mörkna och ett dovt muller hördes. Det verkade bli åska. HällberGeten samlade folkmassan runt sig och knackade med klöven i berget.
Det är jag som ska leda er i striden, ropade geten för att överrösta åskan som nu var över dom.
Jag ska leda... fortsatte geten men blev bryskt avbruten av en hög knall och en blixt som slog ner i berget så att det skakade. Geten tappade balansen och föll så illa att den blev medvetslös. De andra rusade fram och försökte väcka geten, men den förblev medvetslös.
Vad skulle de nu göra? Vem skulle nu leda dem i strid.
De har gått i land, skrek plötligt en pojke och pekade mot stranden.
Utan geten var de chanslösa, ingen annan kunde leda striden lika bra som geten. Alla började misströsta och några började gråta. De skulle förlora utan någon som ledde de i staden.
Plötsligt drog en dimma in över berget och ur dimman kom en kvinna i vit klänning som böljade då hon gick.
Illustration av Stella Sundin.
Hennes ljusa hår bar en krans av björklöv i renaste guld och i handen glimrade ett svärd.
-Jag är här nu, jag ska hjälpa er!
-Hur vet du att vi behöver hjälp och vem är du? Frågade Älgen.
-Hällberget berättade det för mig. Jag är Hällga, Hällbergets skyddshelgon och jag ska leda er i striden. Jag har bott här på berget i 200 000 år och jag känner till varje sten och skreva och vet vart vi bäst sätter upp barrikader och lägger oss i bakhåll. Hällga såg på människorna runt sig, höjde svärdet och ropade:
-För Hällberget!!
Och på hennes order började människorna röra sig ner mot foten av berget där båtarna låg förtöjda. De kände en styrka och ett mod i sig de aldrig förut känt. Om någon skulle leda dom till seger så var det Hällga!